Känner mig så malplacerad var jag än är och i vilket sällskap jag än befinner mig i. Fel ord känns rakt in i hjärtat på mig, oavsett vem som säger dem och vad personen egentligen menar med dem. Varje uns av tystnad känns riktad mot mig, som att jag inte borde vara där, en önskan om att jag kunde försvinna.

Isolerar mig. Det är fel på mig. Jag har insett det nu. Jag är konstig, inte som alla andra. Jag är udda. Ett miffo som ingen vill känna vid. Är ett rent under att jag har en familj. Eller, ja...