Jag känner mig inte dum. Jag skäms inte. Jag kan räkna ut när någonting är fel. Jag se varningsljusen blinka och höra varningsklockorna ringa. Jag brukar ändå kämpa in i det sista. Jag vet inte hur jag ska göra nu. Jag känner mig förvirrad. Jag känner inte för att kämpa vidare, men ändå vill jag inget hellre... Jag känner att jag behöver lite sanning och lite ärlighet i mitt liv. Jag behöver besked, raka svar och några genvägar dit jag vill... Jag behöver förståelse för den jag är och de beslut jag tar. Jag vet att jag inte kommer att få det av dig. Jag undrar därför vem som kan ge mig det jag behöver...?

Snodde syrrans dator en sväng. Hamnade här för att passa Kevin medan hon fick duscha Sixxten som rullat sig i kattskit. (HAHAHAHAHAHA!) Så nu har moster fått mysa med sin älskling.

Ska strax fara iväg och handla lite mat. Behövs. Är tomt hemma...

Hörs dååå..