Kom ju på att jag inte uppdaterat om besöket på Bålsön, som by the way var ett av de bästa på fyra år!

Åkte ut lagomt tills kampen började. Lagomt när det var dags att sparka igång spelen på Kolandsbryggan ville ju lilleskiten ha mat, så jag missade första stafetten tack vare att ett träd stod precis i vägen. Typiskt. Men de andra såg jag och jag må ju säga att man blir mäkta imponerad (?) när halva Kuggören och halva Bålsön måste vara med och lägga ihop 5 pusselbitar vardera. "Hur många personer krävs för att lägga ett barnpussel"?

Tycho var kinkig under hela kampen, så när barnens fotbollsmatch började bestämde jag och Niklas oss för att gå iväg en sväng. Tycho somnade till en stund i vagnen och då passade jag på att fördriva tiden med "strandagility" med Vabis. Hoppas över båtvagnar och lite annat skoj. Hittade ett perfekt långhopp för henne att träna in kommandot "lång" på. Gick kanonbra. Provade även att ställa henne, men det gick mindre bra. Hon satte sig hela tiden, men lyckades i alla fall få ett någorlunda kort på besten. Och i och med det väcktes utställningssuget på nytt. Någon som har en hund man får prova ställa?

När kampen var över var det dags att fara över till ön. När Niklas sparkade igång båtmotorn somnade äntligen en arg liten kille om och våra öron fick vila en stund. Mötte på en båt ute på vattnet och hamnade i dennes små svallvågor. Vabis började hulka och höll på att spy. Stackars lilla hunden blev sjösjuk. Tack och lov slapp hon spy och det gick över så fort vi kom ur vågorna.

Väl ute på ön flöt väl allt på. Jag fiskade med håv och håvade upp ett fyrtiotal spigg åt Tilda som sket totalt i det. Tur att jag tycker att det är kul i alla fall. Niklas försökte få tyst på Tycho, som inte var nöjd många gånger under dagen, och myste med gubben. Det grillades fläskfilé och Vabis och Tilda lekte med bollar.

Vi åt så småningom och hunden rymde. Ja, ni läste rätt. Hundj*veln rymde! Precis när jag insåg att fiskmåsarna var alltför lugna (läs inte attackerade) och allt annat var för tyst för att en liten energisk terrier skulle vara i närheten, ringde telefonen och i andra änden av luren undrade man om vi saknade en hund. Jo då. Trots att Simba (och allan andra) var kvar på gården hade hon stuckit iväg. Och med ett par rejäla ryanden efter henne gick jag för att leta den lille terriern som inte stod högt i kurs just då.

Plötsligt blev jag och Tilda, som alltid lyckats pricka in de sämsta tillfällena att "MÅSTE FÖLJA MED UT OCH GÅ", omkörda av Niklas som bet sig i läppen av ilska. Och jag förstod varför till viss del. Tills han berättade vart de hade sett Vabis... Bakom ett dass. Jo, ni läste rätt. Bakom ett DASS!(!!!!!!) "Helvete", tänkte jag och målade, i huvudet, upp ett scenario av en liten och lycklig hund som står och smaskar på och rullar i de goa numren ett och två. "Det var inte länge sedan mamma berättade om när hennes underbara golden(s?) hade ätit folkskit." Jag kan tala om att jag INTE hade lyst att sitta i skitlukt hela vägen hem.

Jag och Niklas isåg att ingen av oss hade mobiltelefonerna på oss ifall hon skulle bli hittad och jag frös om benen, så jag och Tilda vände hem medan Niklas fortsatte förbi Bålsögården. Ropade på Vabis hela vägen hem, men ingen hund kom. Konstigt. Hon brukar ju alltid komma när jag ropar, oavsett om jag river i eller inte. Kollade extra noga i vattnet ifall att... Men där var det bara vatten och spigg. "Vart fan är hundj*veln!?"

När vi kom nära stugan och ropade hörde vi att Niklas mamma och gubben svarade "hon är här!". Och i koppel. Gud vad hon kröp ihop när hon såg mig. Hon visste att hon hade gjort fel. Tur, eller nästan synd, att det var varmt ute, för så snabbt har hon aldrig åkt ner i vattnet någon gång! Hon blev ganska ytligt tvättad, men hon luktade ingenting så det fick räcka. Sen kom jag på att Niklas fortfarande letade efter henne, så vi tog spårlinan och gav oss ut efter Niklas. Nog för att han hittar tillbaka, men passade väl på att personsöka när jag ändå kunde.

Vi hittade på Niklas på Bålsögården där han stod och pratade. (Oväntat? Näääe...) Hämtade hem honom och sedan pratade vi en stund innan vi åkte över till Kolandsbryggan och for hem. Ett riktigt äventyr blev det. Och vi fick träffa gubben igen som är skapligt pigg och glad efter en sådan stor operation. Så skönt att han mår bra!

Vabis.