Vila i frid, älskade farmor.

Lång rubrik, men det är sanna ord. Allt handlar om barndomen, det som formar en. Den hemska och onda delen av den man försöker dölja och glömma, försöker förneka har inträffat och försöker intala sig själv inte gjort en till den person man är. Det man gång på gång försöker övertyga sig själv att man lagt bakom sig.

Att man som liten blev sårad gång på gång, utan att förstå varför, leder till att man som vuxen männsika har en mental spärr i huvudet som intalar en att samma sak kommer hända om och om igen med alla personer man kommer nära.

Att man som ung fick den beröring man inte ville ha, orsakar en ännu större rädsla för närhet. En rädsla som får ditt blod att frysa till is av en helt kärleksfull smekning. En känsla av att man blir äcklad av det som ska vara det mest naturliga i världen.

Att man som liten aldrig fick den familjerelation man ville ha av den person som betydde mest för en, leder till en jakt på bekräftelse, flyktiga relationer och en massa ångest.

Och aldrig kommer man glömma eller förstå varför. Livet kommer vara en lång, svår, jakt efter det man helst vill ha. Trygghet, förståelse, bekräftelse. Men det jag helst av allt vill ha kan jag aldrig få. För jag vågar inte, vetskapen av att bli sviken igen finns där.

Det finns två personer jag skyddar mina barn ifrån. Det finns anledningar till varför jag gör det och de anledningarna finns i mina tankar bakom denna text.

Men man får inte glömma att barndomen även har en fantastisk sida tack vare en underbar människa. Mamma