I söndags, den 5:e juni vaknade jag och Niklas, åt frukost och jag tyckte vi skulle ta med oss hunden in till staden för att värkarbetet skulle sätta igång. Fick lite känningar i magen efter promenaden och beslutade att vi skulle ta en till promenad efter vi ätit. Sagt och gjort så tog vi en promenad runt kullen här hemma och upp förbi fornborgen och ned igen. Det resulterade i värkar som kom med 4 till 5 minuters mellanrum så vi åkte och lämnade hemnyckeln till Kickis som var snäll och ville passa Vabis åt oss om vi skulle behöva åka in. Strax efter det ringde jag till förlossningen och vi fick komma när vi ville, så in i bilen och iväg. Niklas var skapligt lugn och lyssnade faktiskt på mig att ta det lugnt på väg upp.

Klockan var 23 när vi anlände i Hudik och då blev jag placerad i ett intagningsrum och blev kopplad på CTG-kurva. Efter ett tag undersökte hon mig och då var jag öppen 4 cm. (Jag som trodde att jag bara skulle vara  öppen 1 till 2 cm!) Då fick jag byta rum, fick nål i handen och ligga och mysa på medan värkarna blev starkare och starkare, tätare och tätare. Och tillslut blev de riktigt jobbiga. Då var jag öppen ca 6 till 7 cm och bad om EDA. Så min underbara barnmorska gick ut och ringde narkosläkaren, kom tillbaka och berättade att "hon är på intensiven med en svårt sjuk patient, så hon kan dröja ett tag". Min mardröm! Jag hann tänka många elaka ord om den där narkosläkaren. (När jag fick Tilda kom narkosläkaren, men var tvungen att försvinna till akut operation innan han hann lägga bedövningen.) Jag bad till Gud och jag undrade vad jag gjort världen för ont. Niklas fnissade lite vid sidan om och undrade om jag verkligen ville veta. Haha!

Till slut kom hon, min räddare i nöden... Trodde jag. Efter undersökning visade det sig att jag var öppen 8 cm och de visste inte om EDA skulle hinna börja verka. OH, NO!!!! Men efter lite diskussioner kom vi överens om att vi skulle prova ändå, ifall att den andra tänkta, mer kortvariga, bedövningen skulle släppa när jag hade som mest ont. Så efter två lokalbedövningar i ryggen och tre missar med jättenålen så blev det försök fyra som bedövade min rygg och mina ben. Skönt!!! Jag kunde slappna av och somnade kortare stunder. Och jag kunde till och med läsa Klassiska Lastbilar tills värkarna började trycka nedåt. Då ville jag bara bli av med trycket nedåt och få ut ungen!

Det var inget roligt utdrivningsarbete. Det tog lång tid. Krystvärkarna var korta så jag orkade inte trycka ut honom tillräckligt på den tid barnmorskan ville. Så jag och bebisen fick lite hjälp på traven genom att samtidigt som jag krystade, stod en barnmorska och tröck allt vad hon kunde på min mage. Lite sådär Ace Ventura-stuk, ni vet! Haha! Det hjälpte i alla fall för runt 0400 på nationaldagens morgon fick jag upp en liten bebis på bröstet och efter en snabbkoll hittade vi på en snopp! Glädjetårar! Nu hade vi fått en son! Vi har en av varje!

Tycho kom ut med navelsträngen ett varv runt halsen och jag kommer ihåg att jag tänkte "varför skriker han inte för!?" för mig själv. Så förvirrad och rädd har jag nog aldrig varit, som när jag såg på hur de gnuggade igång honom. Lyckan var total när han började skrika!

Fick bara sy ett stygn och det kändes inte ens. Däremot fick sig svanskotan en rejäl törn så jag har haft ont så jag knappt kunnat sitta. Det är på bättringsvägen i alla fall. Träningsvärk i armar, rygg och axlar efter förlossningen. Är nu stel som en 92-åring, men det går över det också.

Tycho Eriksson

110606

3580 gram

52 cm