Min fina HWD145. Calypsoröd 525 TDS -95. Saknar den som fan just nu!

Igår kväll när jag var på väg hem med bilen kände jag mig full. Alltså berusad. Det var en jäkligt skum känsla att sitta bakom ratten och inte vara klar i skallen. Jag fick verkligen koncentrera mig på att koncentrera mig. Vill jag aldrig mer vara med om.

Niklas stack till Iggesund när jag kom hem och jag bad honom att inte komma hem så jävla sent eftersom han har en tendens till att bli en Alfons Åberg och dra ut på tiden litegrann. Och nej, han skulle ju baaaara ta en kopp kaffe med herr Krulltott på bruket. Jovisst. Klockan 0330, när jag vaknade, var han inte hemma. 0430, efter jag bytt på Tycho och matat honom, ramlade han in. Han är lycklig han som inte bär med sig ungens mat och kan stanna ute hur läääänge han vill... ELLER!? Han försökte smyga så gott han kunde, men möttes ganska snabbt av ett rätt vasst "vad var det jag sa!?". Minen på människan var ju helt fantastiskt rolig!

Nu ska lilleman få mat innan mjölkbaren sprängs och Tilda vaknar. Då blir det frukostmys medhenne utan att Tycho stjäl all uppmärksamhet. Hoppas jag.

Avslutar detta inlägg med ett citat ur låten "Superman" av Eminem.

"You want what you can't have, ooh girl that's too damn bad
Don't touch what you can't grab, end up with two backhands"

Hur vore det om jag inte var så jävla ambivalent då!? Varje gång jag träffar dig fylls jag av både lycka och oro. Det handlar om de där jävla "tänk om"-tankarna, du vet. Jag vill så gärna, men jag vågar inte.

Euskefeurat, kan man säga.

Som du själv säger, du är duktig på att göra mig förvirrad. Du är också riktigt duktig på att få mig att börja grubbla och aldrig sluta.

Allt som verkar vara för bra för att vara sant, brukar också vara det...

säg du är min
att du är till för mig
om det så är lögn
sanning eller ej