Jag fick en kommentar på Facebook angående föregående inlägg. Jag kommer dela med mig av svaret till alla, men bara bitar ur kommentaren.

Citat: "(...)fly från den du har som försörjer dig kommer inte att hjälpa utan det kommer snarare att bli värre!"

Svar: Jag flyr inte från någon eller någonting. Jag önskar att jag kunde ha ett bra förhållande med mina barns pappa, men det är inte  bra. Det är inte sunt för våra barn att vi bråkar hela tiden. Jag önskar också att jag slapp ha någon som försörjer mig och jag vet att han tycker att det är jobbigt att försörja mig. Och varför skulle det bli värre? Att vi är fyra stycken som lever på en lön nu är väl lika illa det?

Citat: "Ingen annan kille kommer att ta ansvar för dig och barnen som han gör."

Svar: Nej, jag vill inte ha någon kille som försörjer mig. Jag vill kunna försörja mig själv. Vem vill inte det!? På dig låter det som om jag ska stanna kvar för pengars skull. Hur jävligt beteende vore inte det mot honom? Det kan du fundera på tycker jag. Jag är inte ute efter pengar. Jag vill ha mycket mer än så av ett förhållande. Först och främst vill jag vara lycklig och slippa alla bråk.

Det är väl ingen annan än han som ska ta ansvar för våra barn som just han och jag? Det kommer fortfarade vara han som är pappan, oavsett om jag har ett förhållande med någon annan eller inte.

Citat: "Av egen erfarenhet skriver jag detta för att hjälpa dig."

Svar: Vad är det som säger att min situation kommer att bli likadan som din? Vad hjälper dessa ord mig? Jag själv tycker snarare att det bevisar det jag skrev i föregående inlägg. Att jag ska stanna kvar för pengarna för att det är fult och skamligt att avsluta ett förhållande med sina barns far och sedan be om hjälp för att överleva.

Jag skulle kunna fortsätta skriva, men med risk för att säga för mycket avslutar jag här med att säga att dessa ord inte hjälper, utan det är mer så att de stjälper...

Idag har jag varit på det Förbjudna Stället. Det där stället ingen får tala om, det som inte får finnas för vissa, som vissa anser helt onödigt, men som är en vardag och så sjukt livsviktigt för andra. Det som folk anser är fult och skamligt är för mig en hjälpande hand. Och den hjälpande handen behöver jag. Jag, min dotter och min son.

Jag gjorde, tillsammans med en annan person, ett arbete om fattiga barn när jag gick på CFL. Vi behandlade tre områden; de lokala barnen, sveriges barn och världens barn. Och för att kunna göra denna presentation fick vi ta del av mycket ledsam information från kommunen. Vet ni hur många barn som är fattiga i våran kommun? (Med fattiga barn menar jag föräldrar som får försörjningsstöd.) Såna som inte kan vara med i den obligatoriska skolgången för att föräldrarna inte har råd att köpa gymnastikkläder som exempelvis skridskor, eller ens betala utflyktskostnader såsom fika eller inträden någonstans? Det är alldeles för många som fått och får kämpa för att barnen ska må bra, trots att de på ett vis blir utanför. Det gör mig ledsen att veta det.

Jag önskar så innerligt att denna kommun skulle kunna bjuda in lite arbetstillfällen istället för att skrämma bort dem. Vi behöver butiker, lager och industrier. Vi behöver entreprenörer av alla slag! Tänk vad det skulle hjälpa människor att komma på fötter. Tänk vad många barn som skulle kunna få ett par nya skridskor när vintersäsongen börjar på gymnastiken. Eller tänk vilket glatt barn som skulle kunna följa med till Furuvik och åka karusell, kolla på djuren och fika!

Fy, vilket deppigt inlägg det blev.