Efter dagens dos av bitterhet, gnäll och självömkan kommer nu ett riktigt inlägg. Tror jag.

Kan stolt meddela att lillgrabben tappade navelsträngen igår! Och han gör ständiga framsteg i sin utveckling. Han verkar gå upp i vikt som han ska, för uniformen hans är inte lika skrynklig längre. Annars har han varit som en 90-årig farbror i skinnet. Rynkig överallt, till och med på knäna.

Sen har han även börjat vara med mer och fokuserar mer med ögonen. Pupillerna har börjat hänga med lite nu. Dessutom har han börjat låta litegrann. Han piper inte bara som en liten fågelunge längre. Men han låter fortfarande som om han har klämt bollhavet någonstans!

Idag har det bara varit en slö dag... Tvättat två maskiner och sen bara suttit i soffan tills Niklas och Tilda kom hem från affären. Då blev det matlagning. Lövbiff och vitlökskroketter stod på menyn. Fantastiskt gott! Kan inte komma på när vi åt lövbiff senast...

Nu är lilleman elak. Han kanske skulle skita upp på ryggen igen. Sist han gjorde det blev han lycklig. Mamma blev mindre lycklig...

Ibland känner jag att jag bara inte orkar. Jag orkar inte tjafsa, för ibland känns det bara som världens undergång. Eller i alla fall min undergång.

Jag kanske skulle ha varnat dig för mig innan... Jag kanske skulle ha skrivit ned alla mina nackdelar på en skrynklig bit papper och gett dig den. Jag borde ha gjort det. Jag borde ha erkänt att jag är den jag är och inte den du vill att jag ska vara. Att jag lever mitt liv i min egen takt, försvinner från jorden lite då och då, bort till min trygga värld, där jag inte behöver vara rädd, som inte rymmer något nytt och skrämmande. Att jag stänger in mig i mig själv och i mitt hem när det blir jobbigt att leva.

Jag skulle ha talat om, från början, att jag är osäker. På mig själv och framförallt på andra, på nya situationer och på nya platser.

Jag borde ha berättat att jag i första hand fokuserar på mig själv, mitt liv och mina barn, även om jag vill dela livet med någon annan.

Allt hade varit bättre om jag talat om från början att jag lyssnar på vad andra säger, men att jag inte nödvändigtvis tror på allt.

Och när jag hade skrivit ned allt skulle jag, i förväg, be om ursäkt för att jag är jag och att jag ständigt raserar din bild av vem jag är. Men nu får det bli i efterhand. Förlåt om jag gjort dig besviken över vem jag egentligen är.

Jan Tycho Eriksson